Ännu en gång finner jag mig skrivandes meningslösa och odefinerbara texter, som ingen någonsin lär läsa ändå.

Hur många gånger hamnar jag inte här, när jag mår dåligt? Writing away, utan att någon, någonsin får läsa eller reflektera över vad jag skrivit.

Vet ni hur pissigt det känns, när det som man alltid älskat att göra får en att känna sig så?

(ok, ni kanske har fattat att jag inte är "in a great place right now". Ledsen att göra er besvikna, men så ser min verklighet ut just nu.)

Just nu känns det som att jag lever mitt liv från en regnig dag till en annan. Jag vet inte hur det kommer gå efter månadskiftet, och knappt tills dess heller. Jag kan ha jobb, jag kan bli av med det, jag kan få jobba mindre, som knappt ger någon inkomst alls, eller det kan bli oförändrat.

Det tar på kraften, orken och humöret.

Att mitt i allt detta inte veta hur och vad som händer med skolan i framtiden är minst lika jobbigt.

... vädret gör det ju inte heller bättre precis.

Ordet integritet betyder, enligt Nationalencyklopedin rätt att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och att inte utsättas för personligen störande ingrepp (personlig integritet).

Det betyder till exempel att man inte får gå in hos vem som helst, utan anledning, och rota igenom personens byrålådor. Det får man bara inte. Det säger ju sig självt.

Inte ens poliser eller andra brotsbekämpande myndigheter får göra detta, det är för gemene man helt otänktbart. Enda anledningen till att man skulle tillåta detta är om man vid missstanke om brott, med tillstånd genom en så kallad husrannsakan, ska leta efter bevismaterial för att kunna få en möjlig fällande dom i en rättegång mot den misstänkte.

Men för att få lov att göra en husransakan måste brottet i sig vara så pass grovt att fängelse finns med i straffskalan för brottet. Den här gränsen finns till av en anledning. Vad tror ni att det kan vara? För att den personliga integriteten är viktig, och att man endast i enskilda fall ska kunna bryta denna, för att kunna döma någon för ett relativt allvarligt brott, och för att förhindra att personen fortsätter begå liknande brott, kanske?

Den 1 maj gick datalagringsdirektivet igenom, det innebär bland annat att internetleveratörerna måste lagra all datatrafik för varje abbonent. Det vill säga, när du använder internet och vad du gör när du använder det. Imorgon ska regeringen rösta om hur man ska få använda denna information. Går den lagen igenom, kan polisen och andra brottsbekämpande myndigheter få tillgång till all data, oavsett hur grovt brott man är misstänkt för.

I den här artikeln förklarar Mark Klamberg som är doktor i folkrätt vid Stockholms universitet att det räcker med ett misstänkt bötesbrott för att polisen då ska få begära ut uppgifterna, om lagen går igenom. Den spärren, gällande den personliga integriteten gäller alltså inte när det handlar att gå igenom någons datauppgifter. Det är med andra ord mer ok att gå igenom någons mail och vad man gjort på internet, än att kolla igenom ens  byrålåda och fysiska personliga papper. Är det fler än jag som ser ett problem här?

Den svenska regeringen skyller på att lagen kan hjälpa till att förhindra terrorbrott. Men det är långt ifrån den riktiga sanningen. Man vill helt enkelt få slut på fildelningen, genom att få tillgång till datatrafiken, bevisa sin sak och kunna åtala människor, samt skrämma de som är kvar till att sluta fildela. Smart va?

Problemet är att man i processen kränker den personliga integriteten. Den gränsen fanns där av en anledning, och den finns kvar i fallen med husransakan, av en anledning.

Jag skriver, i egenskap av människa, inte fildelare. En människa, som har rättigheter. Jag anser att om den här lagen går igenom, så visar den svenska staten, politikerna och poliserna, att de inte har någon respekt för den personliga integriteten.

Det är sorgligt när allting ska handla om att misstänka och sätta dit folk. När man behöver ta genvägar och ändra lagar för att få anledning att kunna göra det. Det är helt enkelt sorgligt när det är viktigare än att respekera människor.

Det är så mycket jag vill skriva, så mycket jag vill få ur mig. Men ändå är det stopp.

Jag som alltid haft lätt för att skriva, men nu vet jag dels inte hur öppen jag själv vill/kan göra och oavsett om jag hade vetat så får jag inte ur mig någonting!

Det är en tråkig blandning besked, om bland annat allvarliga sjukdomar, jobb, ifrågasättning, bråk och allmän negativitet.

Mitt i allt är det näst intill omöjligt att sova. I natt sov jag inte många timmarna (vilket tydligen var tydligt både på jobbet och för Beckah efteråt) Jag vet dock inte vad jag ska göra åt sömnen, jag ligger ju i flera timmar men ingenting händer. Vad fan ska man göra när man inte somnar då? Blir galen på skiten.

Jaja, nu ska jag ju försöka sova igen. Önska mig lycka till!

Orkar inte gå in på massa detaljer, Maja blev akut sjuk och fick avlivas i natt. Allt gick så fort, jag hann inte säga hejdå. Veterinären sa att om vi inte valt att ge henne en spruta, så hade hon ändå inte överlevt natten.

Det är så hemsk, i helgen var vi hemma och kelade med henne som vanligt och nu är hon borta. Det är inte rättvist :(

Nu är jag så trött på det här. På grund av gallstenen måste jag se efter vad jag äter, och det är så himla mycket jag inte får eller inte borde äta. Ingen stekt mat, inga såser med grädde eller margarin i, inga ägg, inga chips (o ja, chips och cola är min last, så enkelt är det)

Dessutom så vet jag inte hur länge jag måste hålla på med detta heller, eller om inflammationen släppt eller inte. Jag kan bara vänta ut tiden. Och det är jävligt jobbigt. Jag hatar det här..

Ni som har mig på facebook vet redan att min mobil blev stulen på sjukhuset. Men här kommer en mer utförlig historia.

Någonstans mellan våningen och bilen stals min mobil. Väl i bilen upptäckte jag det, och det blev en vild jakt. Efter några ringningar började någon neka våra samtal (som tyvärr inte hördes då mobilen var inställd på ljudlös OCH utan vibration) Det bevisade att det faktiskt var någon som hade mobilen, och att jag inte bara tappat den någon stans

Efter många om och men fick vi åka hemåt. Både simkortet och mobilen spärrades och det var en mycket ledsen Ellinor som äntligen fick komma hem.

Väl hemma fick mamma ett samtal av en person som sa sig ha hittat mobilen och lämnat in den på akuten på näl. Så under kvällen åkte vi  ju dit och hämtade den och allt verkar vara ok med den.

Däremot hade dumjäveln som snodde den skickat sms med den innan jag hann spärra simkortet, ett sms som han inte tagit bort. Så genom det smset (som han skickat till sin mamma) lyckades vi spåra upp honom. Det visade sig att den personen som lämnade in den, var i sällskap med den som tog den. Så det var en enda röra som vi lyckas nästa upp. Men alla inblandade nekar naturligtvis..

Slutet gott, allting gott. Jag fick tillbaka mobilen, och har låst upp allt så den är användbar igen.
:)

Ni får ursäkta bristen på inlägg och intressanta kommentarer. I'm in a really bad place right now. Situationen blir dessutom bara värre och värre för varje dag som går.

Jag försöker hålla humöret uppe sålänge jag är runt människor, men jag är inte långt ifrån stupet nu.

Igår hade jag en jättebra dag med mamma. Jag försvann in i en annan värld i tre timmar, utan att känna mig trött, orolig eller ledsen.

Idag däremot, hur skit jag än mår fysiskt (med feber, huvudvärk och allmänt ont överallt) så är mitt psykiska mående 1000 gånger värre.

Ångest till dess like. Ångest över allt och ingenting. Jag har försökt fly hela dagen, men oavsett vad jag gör så hänger de över mig.

Det finns inget rationellt över hur jag känner, jag vet det. Men jag kan inte säga till min ångest att: Du är inte riktig, du finns bara i mitt huvud, försvinn. Det funkar inte så, även om det hade varit jävligt skönt.

Det känns som att jag varken vet vad som är upp eller ner. Hit eller dit. Mitt uppe i detta ska jag förmå mig att skriva en jävla presentation av mig själv som framställer mig själv i jävligt bra ljus. Jag vet att jag måste, men om jag skulle sätta mig ner och skriva om mig just nu skulle det bli:

Hej! Jag heter Ellinor, är trött, förvirrad och allmänt nere. Men jag vill läsa till journalist, därför skriver jag det här brevet.

Vad tycker ni?
Precis!

Ibland känns det som att människor, som inte känner till detaljer kring depression som sjukdom och inte bara "Åh nu blir jag sjukt deppig för att..", de som inte vet hur illa man faktiskt kan må, inte tar en på allvar när man pratar om diagnos.

Det finns vissa i min omgivning som inte vet hur det är, och jag har full förståelse för det, hade jag inte haft det, och inte haft andra i min närhet som haft det hade jag säkert heller inte vetat. Men då känns det heller inte som att de tar det på allvar, när man försöker förklara.

Det är inte för inte att man fått diagnosen. Uppenbarligen mår man inte bra.

Men bara för att det inte går att ta på, för att det inte är någon rinnig näsa, eller en hosta, så finns det inte. O man gråter, får panikatacker eller orken tryter, då är man ist bara fånig, och lat. Desstutom klagar man för mycket, enligt många.

Ingen, som inte själv levt med det, vet hur det känns när orken tar slut
Man är inte bara lite trött och vill sova

Det är så mycket mer än så, hela kroppen och huvudet gör uppror. Vad man än försöker göra känns det meningslöst, och man orkar helt enkelt inte fortsätta.

Och nej, innan folk börjar fråga "Är det mig du menar på bloggen?" så nej. Jag menar ingen speciell person när jag skriver detta. Jag skriver det för att jag idag känner mig just orkeslös, och fått höra mcket av det här tidigare. Det är inget som hänt nu, och inget ngn behöver oroa sig för.

Den senaste tiden har jag sakta men säkert tappat kontakten med nästan alla mina gamla vänner. Det är tråkigt att känna att så mycke gammalt bara har dött ut, speciellt när känslan kommer över mig så, på en och samma gång.

Det är jobbigt att tänka på, hur de flesta av dessa tidigare vänner bara vänt sig om. Slutat höra av sig och slutat bry sig. Men det sorgligaste av allt är att de fortfarande verkar tro att det vi har är vänskap. Att man fortfarande är vänner genom all denna skit. Men jag är ledsen, jag kan inte ta hur mycket som helst. Därför är det, i mina ögon, ingen vänskap kvar.

Jag kan förstå, att vi alla växer upp och får olika prioriteringar. Men det är konstigt att personerna som skyller sin frånvaro på att de har för mycket att göra, ändå har tid för alla sina "nya" vänner. Vad säger det?

Nej, jag är ledsen. Jag har hellre inga, eller väldigt få vänner, än att vara låtsasvän med någon som bara låtsasbryr sig när det passar dem.

Kanske är det dags att kolla sig runt efter nya vänner. Vänner som är på någorlunda samma plats i livet, och har samma åsikter och värderingar kring vänskap som jag? Men vart hittar man såna då? Och hur?

(och nej, det här gäller naturligtvis inte de få gamla vänner som jag faktiskt har kontakt med, ni behöver inte känna er träffade. De som detta handlar om bryr sig inte tillräckligt för att läsa min blogg oavsett, eller förlåt, de har inte tid att läsa min blogg. De är ju så upptagna med att läsa alla andras, det mindre viktiga faller ju bort då.)

Jag saknar att skriva. Det går inte att beskriva hur det känns när man får skriva av sig alla dåliga och hemska tankar och känslor. Det tar naturligtvis inte bort dem, men det hjälper till. Så varför skriver jag inte?

Bra fråga. Oftast har jag inte tid, och har jag tid så har jag absolut ingen inspiration.

Det här är inte likt mig. Jag vill ha tillbaka suget. Förut kändes det som att jag skulle spricka om jag inte fick ur mig allt, nu är det bara tomt.

Det tråkigaste med min lägenhet är inte att den är så liten. Det absolut tråkigaste, är synen andra har på att den är just det, liten. Det är som att det inte är ett riktigt hem, enligt vissa. Det verkar som att man hellre håller sig borta, och väljer andra ställen istället för min lägenhet. Som att min lägenhet inte riktigt kvalificierar sig till att vara ett ställe man kan bjuda hem människor till, någonstans där man inte alls kan hänga.

Det är väldigt synd. För det här är mitt hem nu. Det är mitt hem lika mycket som hela huset var mitt hem när jag bodde hemma. Lika mycket mitt hem som era större 1:or eller 2:or.

Och ja, naturligtvis vet jag hur litet det är. Jag är  väl inte dum heller, jag bor ju här. Men om det är så hemskt att tränga sig lite för att kunna umgås lite, även på min hemmaplan, så.. ja jag vet inte ens vad jag ska tycka eller tänka.

Jag förstår inte varför det spelar någon roll.

Klart att jag inte kommer bjuda in 50 pers här, då skulle vi ju få klättra på varandra. Men jag har haft sällskap på 6-7 personer här, helt utan problem, och utan större trängsel. Så vad är egentligen problemet?

Hade jag fått en krona varje gång någon kommenterat något om hur liten min lägenhet är, eller varje gång någon sagt kommentarer som "Där hade jag aldrig kunnat bo" eller "Jag hade blivit galen i den lilla lägenheten" så tror jag fan att jag hade tjänat en månadslön eller två.

Men situationen ser ändå ut så här nu, att jag bor här. Det är mitt hem. Jag får det att funka, för att jag måste. För att jag endast har ett vikariat och måste ha råd att bo, utan att leva på någon annan. Bo stort och fint kan jag göra när jag har fast jobb och vet att jag kan betala, men innan dess vill jag inte ta på mig något som jag inte klarar av och behöver få hjälp med.

Det är bara tråkigt att vissa bara ser det som en dålig och liten lägenhet, som man enligt dem inte kan bo i. Allra mindre ta hem folk till.

Den senaste tiden (läs: sedan en väldigt lång tid tillbaka) har min ork sakta men mycket säkert börjat ta slut. Om jag ska försöka säga när jag började märka detta, så skulle jag säga att det blev uppenbart för mig någon gång i början av december, eller slutet på november. Det första tecknet är alltid morgontröttheten, då det krävs hela min viljekraft, envishet och all energi i mig att ens få upp mig på morgonen, den tröttheten.

I övrigt har mitt mående vart ganska bra det senaste, när det har varit bra har det varit bra, när det har varit mindre bra så har det liksom bara varit mindre bra. Men det är den här jävla tröttheten.

Jag vill ju inte ha det så här, jag vill orka med. Jag vill orka jobbet, orka med att finnas där för min familj, Tobbe och mina vänner. Jag vill få allt att gå ihop och fungera.

Det är jag som tyvärr just nu bara inte räcker till.

Kära granne. Du som spelar musik hela dagarna (och nätterna). Ja du. Du som inte tycker att det spelar någon roll om klockan är 07.30, 16.02, eller 03.00, när du ska spela din musik, högt.  Ja precis, just du..

Jag har en liten sak att säga till dig, och jag säger det med all välmening...
DRA ÅT HELVETE!

Jag måste bara få klaga av mig lite..

Jag är så trött på vissa människor, människor som tror att de kan och vet allting, men som ändå inte kan "bevisa" sin sak när det gäller..

Trött på människor som bara förväntar sig och förväntar sig

Trött på människor som suger ut energi, utan att ge någonting tillbaka

Trött på att få skit, för saker som inte ens är mitt problem från början

Trött på att göra vad alla säger till mig att göra, och alltid vara "fru duktig"

Så, nu var det färdigklagat.

Har den senaste tiden insett att jag på något sätt i flytten slarvat bort laddaren till mitt kamerabatteri (till systemkameran) så igår svalde jag min stolthet och insåg att jag måste köpa en ny. Jag använder ju liksom kameran i jobbet hela tiden, skulle bli handikappad utan den. O även om det är lång batteritid, så började nu alltså batteriet att ta slut.

Den senaste tiden har jag fått mer och mer ont i handleden igen, vilket har fått mig att tänka mer och mer på operationen igen. (som för övrigt ägde rum för ganska exakt 2 år sedan)

Häromdagen upptäckte jag dessutom att "kulan" i handleden blivit större igen, och syns nu ganska tydligt. Vilket helt enkelt fick hela mitt hopp att sjunka ner i lilltån o gömma sig. Det är helt enkelt bekräftat att detta inte kommer att bli bra helt enkelt.

 

Bakgrunden för er som inte vet:
Sedan så länge jag kan minnas har jag haft ont i handleden. Men trots ett antal läkarbesök och remisser till röntgen och ortopeder så hittades inga fel. Tillslut, vid en mindre kontroll hitade en läkare en senknut, och remitterade vidare mig för operation.

Sagt och gjort, den 9 december 2009 låg jag på operationsbordet. Två smärtsamma veckor följde innan det var dags att ta stygnen, en tid jag aldrig kommer att glömma. Handen växte fem storlekar och vad jag än gjorde kunde jag inte få smärtan att lugna sig.

Sedan dess har jag väl levt på hoppet. Jag visste innan att det "bara" var 75% chans att operationen lyckades, men jag ville ju så gärna. Men så kom värken smygandes. Och nu detta...

Jag blir så trött. Ska det vara så här hela livet?