Det tråkigaste med min lägenhet är inte att den är så liten. Det absolut tråkigaste, är synen andra har på att den är just det, liten. Det är som att det inte är ett riktigt hem, enligt vissa. Det verkar som att man hellre håller sig borta, och väljer andra ställen istället för min lägenhet. Som att min lägenhet inte riktigt kvalificierar sig till att vara ett ställe man kan bjuda hem människor till, någonstans där man inte alls kan hänga.

Det är väldigt synd. För det här är mitt hem nu. Det är mitt hem lika mycket som hela huset var mitt hem när jag bodde hemma. Lika mycket mitt hem som era större 1:or eller 2:or.

Och ja, naturligtvis vet jag hur litet det är. Jag är  väl inte dum heller, jag bor ju här. Men om det är så hemskt att tränga sig lite för att kunna umgås lite, även på min hemmaplan, så.. ja jag vet inte ens vad jag ska tycka eller tänka.

Jag förstår inte varför det spelar någon roll.

Klart att jag inte kommer bjuda in 50 pers här, då skulle vi ju få klättra på varandra. Men jag har haft sällskap på 6-7 personer här, helt utan problem, och utan större trängsel. Så vad är egentligen problemet?

Hade jag fått en krona varje gång någon kommenterat något om hur liten min lägenhet är, eller varje gång någon sagt kommentarer som "Där hade jag aldrig kunnat bo" eller "Jag hade blivit galen i den lilla lägenheten" så tror jag fan att jag hade tjänat en månadslön eller två.

Men situationen ser ändå ut så här nu, att jag bor här. Det är mitt hem. Jag får det att funka, för att jag måste. För att jag endast har ett vikariat och måste ha råd att bo, utan att leva på någon annan. Bo stort och fint kan jag göra när jag har fast jobb och vet att jag kan betala, men innan dess vill jag inte ta på mig något som jag inte klarar av och behöver få hjälp med.

Det är bara tråkigt att vissa bara ser det som en dålig och liten lägenhet, som man enligt dem inte kan bo i. Allra mindre ta hem folk till.