Första gången jag besökte Spiderchick fick jag en känsla hemtrevnad. Det är det bästa sättet jag kan beskriva det på. Det kändes som en plats där man gärna stannar kvar på. Det har jag också gjort.

En blandning av vardag, humor och mänsklighet. Det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är jag gillar med att läsa hennes blogg. Men den ligger ändå bland mina bloggfavoriter. :)

Är från och med nu herr sugpropp. Vi gjorde ett great team när vi skulle fixa min ihopkloggade diskho. Vattnet rinner ner fint nu igen, och jag gjorde det helt själv... :)

Med hjälp av herr sugpropp då såklart!

Den senaste tiden har jag sakta men säkert tappat kontakten med nästan alla mina gamla vänner. Det är tråkigt att känna att så mycke gammalt bara har dött ut, speciellt när känslan kommer över mig så, på en och samma gång.

Det är jobbigt att tänka på, hur de flesta av dessa tidigare vänner bara vänt sig om. Slutat höra av sig och slutat bry sig. Men det sorgligaste av allt är att de fortfarande verkar tro att det vi har är vänskap. Att man fortfarande är vänner genom all denna skit. Men jag är ledsen, jag kan inte ta hur mycket som helst. Därför är det, i mina ögon, ingen vänskap kvar.

Jag kan förstå, att vi alla växer upp och får olika prioriteringar. Men det är konstigt att personerna som skyller sin frånvaro på att de har för mycket att göra, ändå har tid för alla sina "nya" vänner. Vad säger det?

Nej, jag är ledsen. Jag har hellre inga, eller väldigt få vänner, än att vara låtsasvän med någon som bara låtsasbryr sig när det passar dem.

Kanske är det dags att kolla sig runt efter nya vänner. Vänner som är på någorlunda samma plats i livet, och har samma åsikter och värderingar kring vänskap som jag? Men vart hittar man såna då? Och hur?

(och nej, det här gäller naturligtvis inte de få gamla vänner som jag faktiskt har kontakt med, ni behöver inte känna er träffade. De som detta handlar om bryr sig inte tillräckligt för att läsa min blogg oavsett, eller förlåt, de har inte tid att läsa min blogg. De är ju så upptagna med att läsa alla andras, det mindre viktiga faller ju bort då.)

Jag saknar att skriva. Det går inte att beskriva hur det känns när man får skriva av sig alla dåliga och hemska tankar och känslor. Det tar naturligtvis inte bort dem, men det hjälper till. Så varför skriver jag inte?

Bra fråga. Oftast har jag inte tid, och har jag tid så har jag absolut ingen inspiration.

Det här är inte likt mig. Jag vill ha tillbaka suget. Förut kändes det som att jag skulle spricka om jag inte fick ur mig allt, nu är det bara tomt.

Vad gör man när man är rädd för rädslan i sig?

Det tråkigaste med min lägenhet är inte att den är så liten. Det absolut tråkigaste, är synen andra har på att den är just det, liten. Det är som att det inte är ett riktigt hem, enligt vissa. Det verkar som att man hellre håller sig borta, och väljer andra ställen istället för min lägenhet. Som att min lägenhet inte riktigt kvalificierar sig till att vara ett ställe man kan bjuda hem människor till, någonstans där man inte alls kan hänga.

Det är väldigt synd. För det här är mitt hem nu. Det är mitt hem lika mycket som hela huset var mitt hem när jag bodde hemma. Lika mycket mitt hem som era större 1:or eller 2:or.

Och ja, naturligtvis vet jag hur litet det är. Jag är  väl inte dum heller, jag bor ju här. Men om det är så hemskt att tränga sig lite för att kunna umgås lite, även på min hemmaplan, så.. ja jag vet inte ens vad jag ska tycka eller tänka.

Jag förstår inte varför det spelar någon roll.

Klart att jag inte kommer bjuda in 50 pers här, då skulle vi ju få klättra på varandra. Men jag har haft sällskap på 6-7 personer här, helt utan problem, och utan större trängsel. Så vad är egentligen problemet?

Hade jag fått en krona varje gång någon kommenterat något om hur liten min lägenhet är, eller varje gång någon sagt kommentarer som "Där hade jag aldrig kunnat bo" eller "Jag hade blivit galen i den lilla lägenheten" så tror jag fan att jag hade tjänat en månadslön eller två.

Men situationen ser ändå ut så här nu, att jag bor här. Det är mitt hem. Jag får det att funka, för att jag måste. För att jag endast har ett vikariat och måste ha råd att bo, utan att leva på någon annan. Bo stort och fint kan jag göra när jag har fast jobb och vet att jag kan betala, men innan dess vill jag inte ta på mig något som jag inte klarar av och behöver få hjälp med.

Det är bara tråkigt att vissa bara ser det som en dålig och liten lägenhet, som man enligt dem inte kan bo i. Allra mindre ta hem folk till.

Den senaste tiden (läs: sedan en väldigt lång tid tillbaka) har min ork sakta men mycket säkert börjat ta slut. Om jag ska försöka säga när jag började märka detta, så skulle jag säga att det blev uppenbart för mig någon gång i början av december, eller slutet på november. Det första tecknet är alltid morgontröttheten, då det krävs hela min viljekraft, envishet och all energi i mig att ens få upp mig på morgonen, den tröttheten.

I övrigt har mitt mående vart ganska bra det senaste, när det har varit bra har det varit bra, när det har varit mindre bra så har det liksom bara varit mindre bra. Men det är den här jävla tröttheten.

Jag vill ju inte ha det så här, jag vill orka med. Jag vill orka jobbet, orka med att finnas där för min familj, Tobbe och mina vänner. Jag vill få allt att gå ihop och fungera.

Det är jag som tyvärr just nu bara inte räcker till.

Ja, jag har varit dålig på att blogga det senaste
Ja, jag är tråkig.

Jag har inte orkat.

Äntligen klar med denna tuffa veckan på jobbe vilket innebär att jag nu är ledig resten av veckan :)

Har varit en stressig vecka, med mindre sömn än det borde ha varit. Som ni kanske märkte på gårdagens inlägg är jag inte precis bff med en av grannarna i huset. Mest störande är det när musiken kommer igång vid 11, lagom till att jag vill sova.

Välkomen till lägenhetshus? Jag är ju bortskämd som bott i hus hela livet. :P